Kamp- och flyktresponsen
Det som händer med oss när vi blir stressade, rädda eller får ångest är människans biologiska och psykologiska svar på uppfattat hot. Reaktionerna är medfödda och har utvecklats för att skydda oss. De har hjälpt oss att överleva genom årtusendena.
Hur vi reagerar i olika situationer påverkas både av den yttre verkligheten och hur vi uppfattar situationen. Vad vi tror om vår förmåga att hantera hotet eller påfrestningen är en viktig faktor för hur vår reaktion blir. När vi snabbt reagerar på något som hotar eller skrämmer oss aktiveras det område som heter Amygdala i vår hjärna. Därifrån går signaler automatiskt till våra sinnen och vår kropp. Signalen tar en genväg förbi de medvetna tankarna och vi reagerar innan vi hunnit tänka efter vad som egentligen hänt. Syftet är att vi snabbt ska kunna agera för att undanröja hotet, för det finns ju inte tid för att tänka efter när vi står inför en hotande fara.
Kroppen förbereder sig för att antingen kämpa eller fly. Hjärtat slår snabbare, blodtrycket höjs, mer blod går ut i armar och ben, vi andas snabbare och spänner musklerna. Samtidigt går en långsammare signal till de delar av hjärnan som processar informationen och gör att vi medvetet kan fundera på vad som egentligen hände. Först då blir vi medvetna om det var ett falskt alarm eller om faran faktiskt var äkta.
Ofta falskt alarm
Väldigt ofta aktiveras dock vårt kamp- och flyktsystem av ett falsklarm. Vår omvärld har förändrats och utvecklats så mycket snabbare än vad vår hjärna har gjort. För de första människorna var farorna mer konkreta, såsom ett farligt djur ute på savannen berett på attack. I dagens samhälle där vi hela tiden översköljs med nya intryck blir det svårare för vår hjärna att avgöra vad som är farligt och ej.
Kroppen reagerar likadant på tänkta hot som på verkliga, hjärnan kan inte skilja på dem. Under perioder då vi känner oss stressade aktiveras hjärnans hotsystem extra lätt. Vi tar då lättare in de signaler från omgivningen, tankarna och kroppen som riskerar att vara hotande för oss. Hjärnan har en förmåga att enklare minnas obehagliga och potentiellt skadliga upplevelser. Det ursprungliga syftet är att skydda oss, att minnas det som kan skada oss för att i fortsättningen kunna undvika det men en oönskad konsekvens kan bli att vi börjar undvika sådant som vi egentligen vet är ofarligt för oss.
Emma Henriksson
Socionom & terapeut
Legitimerad hälso- och sjukvårdskurator