Terapi vid otrygg anknytning

De flesta människor förknippar rädsla med att springa bort från något. Men det finns en annan sida av saken. Vi springer till något, oftast en person. 

John Bowlby

Vi människor föds med en hjärna som är mindre utvecklad än andra däggdjurs hjärnor. Vi behöver lång tid för att utvecklas och de nära relationerna till våra föräldrar blir därför mycket viktiga.

 

I relationen till våra föräldrar lär vi oss om oss själva. Vi lär oss att orientera oss i vårt inre. Vi lär oss att förstå oss på våra känslor. Vi lär oss vad det betyder, och vad vi ska göra, när vi känner.

 

Den anknytning som etableras under våra första år blir sedan till en inre arbetsmodell som livet igenom påverkar våra förväntningar på relationer och på oss själva i relation till andra.

 

Anknytningspersonerna fungerar som en trygg bas utifrån vilken vi som små nyfiket kan utforska vår omvärld. Vi återvänder dit för närhet och omsorg.

 

När vi upplever fara aktiveras rädslosystemet som motiverar oss att undvika faran. Vi rör oss bort från faran, men vi rör oss också mot något. Vi söker oss till våra anknytningspersoner.

 

Vi föds alla med en biologisk programmering präglad av förväntan på trygg anknytning. Vi är beroende av våra anknytningspersoner för att överleva. Som barn anpassar vi oss därför till vilket pris som helst. Vi lär oss att utesluta sådant som våra föräldrar inte kan svara på. När det inte funkar, när gensvaret från våra föräldrar inte är tryggt, behöver vi reglera våra förväntningar och etablera sekundära strategier. Vi utvecklar då en otrygg anknytning.

 

Vid trygg anknytning förväntar jag mig i allmänhet att andra är tillgängliga. Att jag också behöver omsorg och kan få den.

 

Vid otrygg/undvikande anknytning är min förväntan att jag klarar mig själv. Inte har några känslomässiga behov. Att sådant bara belastar andra.

 

Vid otrygg/ambivalent anknytning förväntar jag mig att jag inte klarar mig själv utan andra. Att andra inte är pålitliga.

 

Vid otrygg/desorganiserad anknytning är min förväntan att andra är otillgängliga, opålitliga och farliga.

 

Vi kan ha olika slags anknytning till olika personer. Anknytningsmönstren är föränderliga. Livet igenom kan vi förändra våra förväntningar på, och förhållningssätt till, relationer genom nya, trygga, erfarenheter. Terapirelationen har potential att vara en sådan, och fungera som en korrigerande erfarenhet.