De flesta människor förknippar rädsla med att springa bort från något. Men det finns en annan sida av saken. Vi springer till något, oftast en person.
John Bowlby
Vi människor föds med en hjärna som är mindre utvecklad än andra däggdjurs hjärnor. Vi behöver lång tid för att utvecklas och de nära relationerna till våra föräldrar blir därför mycket viktiga.
I relationen till våra föräldrar lär vi oss om oss själva. Vi lär oss att orientera oss i vårt inre. Vi lär oss att förstå oss på våra känslor. Vi lär oss vad det betyder, och vad vi ska göra, när vi känner.
Den anknytning som etableras under våra första år blir sedan till en inre arbetsmodell som livet igenom påverkar våra förväntningar på relationer och på oss själva i relation till andra.
Anknytningspersonerna fungerar som en trygg bas utifrån vilken vi som små nyfiket kan utforska vår omvärld. Vi återvänder dit för närhet och omsorg.
När vi upplever fara aktiveras rädslosystemet som motiverar oss att undvika faran. Vi rör oss bort från faran, men vi rör oss också mot något. Vi söker oss till våra anknytningspersoner.
Vi föds alla med en biologisk programmering präglad av förväntan på trygg anknytning. När vi har trygg anknytning förväntar vi oss i allmänhet att andra människor är tillgängliga. Vi utgår från att vi, liksom andra, behöver omsorg och också kan få den.
Vi är helt och hållet beroende av våra anknytningspersoner för att överleva. Som barn anpassar vi oss därför till vilket pris som helst. Vi lär oss att utesluta sådant som våra föräldrar inte kan svara på. När det inte funkar, när gensvaret från våra föräldrar inte är tryggt, behöver vi reglera våra förväntningar och etablera sekundära strategier. Vi utvecklar då en otrygg anknytning.
Den otrygga anknytningen kan delas upp i undvikande, ambivalent och desorganiserad. Vid undvikande anknytning har vi fått lära oss att klara oss själva och stänga av våra känslomässiga behov eftersom vi har fått erfara att sådant bara belastar andra. Vid ambivalent anknytning har vi fått lära oss att vi inte klarar oss själva och att andra är opålitliga. Vid desorganiserad anknytning förväntar vi oss att andra är både otillgängliga, opålitliga och farliga.Vi kan ha olika slags anknytning till olika personer. Våra anknytningsmönster är föränderliga. Livet igenom kan vi förändra våra förväntningar på- och förhållningssätt till relationer genom nya, trygga, erfarenheter. Terapirelationen har potential att fungera som en sådan ny utvecklingsmöjlighet, en korrektiv erfarenhet för brister i barndomserfarenheter. Terapeuten fungerar, liksom en förälder för sitt barn, som en trygg bas varifrån patienten kan utforska, uttrycka tankar och känslor och ge sig ut för att upptäcka den yttre världen.
Emma Henriksson
Socionom & terapeut
Legitimerad hälso- och sjukvårdskurator