En trygg person som finns där enbart för mig, för att försöka förstå mig och mina behov.
Prestation triggas inte inom honom, det är tydligt. Det får vara tyst. Jag får tänka i lugn och ro. Svara eller inte svara. Ibland testar han mig, lockar fram det prestationsinriktade genom sina frågor. Ibland delar han med sig av sina egna tankar, anekdoter och tips. Vissa saker tar jag med en nypa salt, annat tar jag till mig.
En historia som fastnat är den om personen som sitter vid en busshållplats. Bussen kommer. Personen sitter kvar. ”Ska du inte med?” ”Nej. Jag sitter här och väntar in min själ”.
Ibland är han hemlighetsfull, ibland direkt och rakt på sak. Ibland känns det som om han ser något hos mig som jag är blind för, men jag känner mig aldrig dömd.
Vi kan skratta tillsammans. Jag kan gråta. På ett lekfullt sätt pekar han på mina dolda sidor, mina repetitiva mönster. Typiskt Emma-mönster.
Även de gånger jag inte känner för att öppna mig, inte känner för att sitta inför någons blick överhuvudtaget, brukar nyfikenheten på mitt inre väckas när vi väl har satt igång. Han är intresserad när jag berättar om mina drömmar, nattens drömmar. De blir en dörr in till en värld som vi utforskar tillsammans.
Att läsa till psykoterapeut skiljer sig från de flesta utbildningar. Här ingår både att vara terapeuten och patienten. Att filma sig själv som terapeut och få handledning på sina sessioner, och att själv vara patient i de 75 timmars egenterapi som krävs för legitimationen.
Min utbildning var full av parallellprocesser. Krävande men samtidigt så givande att få studera exakt det jag är intresserad av och arbetar med. Även om timmarna av egenterapi var många och det blev en stor utgift kändes det som en ovärderlig investering. Att själv ha befunnit sig i rollen som patient är nästan en förutsättning för att kunna förstå hur det kan kännas.
Ju längre jag gått i terapi, desto mer har jag märkt att det går att upptäcka, och desto större nyfikenhet har jag fått på min och andras inre värld. Jag har fått syn på tidigare omedvetna mönster och har landat i en djupare acceptans och självmedkänsla. Tack vare terapin har jag avsevärt bromsat in mitt tempo i livet och fått mod att våga gå min egen väg och inte behöva leva enligt alla normer och konventioner.
”Är tiden ute?” frågar jag vid slutet av sessionen. ”Ja, så kan man säga”. ”Hur kan man också säga?” ”När är den inne?”
Emma Henriksson
Socionom & Leg. psykoterapeut
Psykoterapeut Emma Henriksson 