De flesta människor förknippar rädsla med att springa bort från något. Men det finns en annan sida av saken. Vi springer till något, oftast en person.
John Bowlby
Vi människor föds med en hjärna som är mindre utvecklad än andra däggdjurs hjärnor. Vi behöver lång tid för att utvecklas och de nära relationerna till våra vårdnadshavare blir därför mycket viktiga. I relationen till våra föräldrar lär vi oss om oss själva. Vi lär oss att orientera oss i vårt inre. Vi lär oss att förstå våra känslor. Vi lär oss vad det betyder, och vad vi ska göra, när vi känner. Den anknytning som etableras under våra första år blir sedan till en inre arbetsmodell som livet igenom påverkar vad vi förväntar oss av relationer och av oss själva i relation till andra.
Anknytningspersonerna fungerar som en trygg bas utifrån vilken vi som små nyfiket kan utforska vår omvärld. Vi återvänder hela tiden dit för att tanka närhet och omsorg. När vi upplever fara aktiveras rädslosystemet som motiverar oss att undvika faran. Vi rör oss bort från faran, men vi söker oss samtidigt till våra anknytningspersoner.
Vi föds alla med en biologisk programmering som är inställd på trygg anknytning. Som utgångspunkt förväntar vi oss alltså att andra människor är tillgängliga och att vi kan få omsorg när vi behöver den. Som barn är vi helt och hållet beroende av våra anknytningspersoner för att överleva. Vi anpassar oss därför till vilket pris som helst.
När gensvaret från våra föräldrar inte är tryggt, när de inte finns där då vi behöver dem. Då börjar vi reglera våra förväntningar. En otrygg anknytning utvecklas som en överlevnadsmekanism. Vi lär oss att på olika sätt utesluta sådant som våra föräldrar inte kan svara på. Den otrygga anknytningen kan delas upp i undvikande, ambivalent och desorganiserad.
Vid undvikande anknytning har vi fått lära oss att klara oss själva och stänga av våra känslomässiga behov eftersom vi har fått erfara att sådant bara belastar andra.
Vid ambivalent anknytning har vi fått lära oss att vi inte klarar oss själva och att andra människor är opålitliga.
Vid desorganiserad anknytning har våra erfarenheter lärt oss att andra människor är både otillgängliga, opålitliga och potentiellt farliga.
Otrygga anknytningsmönster kan orsaka oss mycket lidande genom livet. Det hoppfulla är att de är föränderliga. Vi kan även i vuxen ålder utveckla trygg anknytning genom nya, trygga, relationserfarenheter. Terapirelationen har potential att fungera som en sådan ny utvecklingsmöjlighet, en korrektiv erfarenhet för brister i barndomserfarenheter. Jag som terapeut fungerar då, liksom en förälder, som en trygg bas varifrån du kan utforska både den inre och yttre världen och utveckla ett tryggt förhållningssätt både till dig själv och till andra.
Överväger du att börja i terapi är du varmt välkommen att kontakta mig.
Emma Henriksson
Socionom & leg. Psykoterapeut
Legitimerad hälso- och sjukvårdskurator
Psykoterapeut Emma Henriksson 