Målet bör ej vara att välja den ”rätta” teorin utan att använda en viss – eller flera – teorier på ett effektivt sätt. Vara öppen och uppskatta mångfalden av inriktningar, alla har de något viktig att erbjuda.
Bruce E. Wampold, psykoterapiforskare
Inom psykoterapins värld har det länge utspelat sig en maktkamp mellan de båda terapiformerna Kognitiv beteendeterapi (KBT) och Psykodynamisk terapi (PDT). Det vanliga är att terapeuter väljer en inriktning, men i psykoterapiforskningen finns allt mer stöd för att de verksamma ingredienserna i själva verket är gemensamma för olika terapiformer.
Jag började min yrkesbana som kurator på ett sjukhus bland psykodynamiskt skolade kollegor. Under den här perioden blev jag också intresserad av tredje vågens KBT med influenser från österländsk filosofi och buddhistisk psykologi. Några år senare läste jag min grundläggande psykoterapiutbildning med KBT-inriktning och har nu valt en psykodynamisk grund för min pågående utbildning till psykoterapeut.
De båda terapiformerna innebär två olika sätt att betrakta verkligheten, som kan jämföras med kvalitativ och kvantitativ forskning. Båda kan skaffa oss ovärderlig kunskap, men utifrån olika perspektiv. Det kvantitativa är inriktat på mätbara, konkreta, faktorer. Det kvalitativa på den personliga berättelsen, meningsskapandet och förståelsen. Det kvantitativa ger oss bredd och fokus. Det kvalitativa ger oss djup.
För mig är det psykodynamiska själva inställningen till terapin; värdegrunden. Vikten av det långsiktiga, det individuellt anpassade. Att se människan i sitt sammanhang och sin relationella kontext. Var och en i ljuset av sin livshistoria. Söka meningen och funktionen i symptomen och lyssna på dess signaler, inte enbart eliminera dem. I psykodynamisk terapi tillskrivs den terapeutiska relationen betydelse. Här jobbar vi också med det som uppstår i rummet, då detta många gånger speglar det som brukar uppstå i andra relationer. Vi uppmärksammar känslorna kring, och förhållningssättet till, det vi pratar om och inte enbart samtalets innehåll. Terapin sker således på flera nivåer.
KBT är för mig verktygen, som vi tillsammans jobbar med inom ramen för vår terapeutiska relation. Verktygen kan vara sådant som att sätta upp tydliga mål, planera, tydliggöra mönster i tankar, känslor och beteenden, föra dagbok och registrera tankar och känslor, öva nya färdigheter i vardagen och exponera sig för situationer och känslor som är jobbiga eller som undvikits helt och hållet.
KBT har kritiserats för att sakna djup och vara en quick fix, med en terapeut som innehar för mycket av en lärarroll. För att kortsiktigt få bort symptomen men inte vara långsiktigt hållbart. PDT har å sin sida kritiserats för att sakna målfokus, med en alltför passiv terapeut. För att under år gräva på djupet och få insikter som inte nödvändigtvis leder till någon konkret livsförändring.
Det finns så mycket värdefullt i båda terapiformerna så jag tror verkligen på att kombinera. Kunna anpassa till varje situation och person. Ibland vara den lyssnande terapeuten som ger mycket utrymme till patienten. Andra gånger kunna inta en mer coachande roll. Hela tiden, i samarbete.
Emma Henriksson
Socionom & terapeut
Legitimerad hälso- och sjukvårdskurator